Nu var det flera år sedan jag var aktiv kusk och kuskade land och rike runt med mina hästar, vagnar, selar och allt annat som hör körningen till. För er som inte är insatta består en komplett körtävling, precis som ridningens fälttävlan, av tre moment. Dressyr (fina vagnar och kläder och ett förbestämt program på en dressyrbana), Maraton (full fart genom vatten och runt träd på tid) och Precision (körning mellan konpar med bollar på som inte får rivas).
Men nu var det många år sedan som sagt, som jag själv fick känna adrenalinet och känna hornen växa ut när man närmar sig ett hinder, man hör visselpipan som signalerar att det är ekipage på väg till hinder och därmed känna hästarna tända till. Dom har lärt sig vad signalen betyder och blir så heta. Det är en underbar känsla och med skakiga ben och enormt lyckorus kommer man till slut i mål. Nu skulle jag åter uppleva detta. Jag skulle grooma åt Tina, hon som köpte min gamla parhäst Cimon´ . Så roligt att träffa gamla före detta konkurrenter. När man tävlat ihop i flera år och bott i hästbuss i flera dagar varje tävling, då en tävling oftast är tredagars, gör att dessa människor blir som en andra familj. Därför var det väldigt rolig att åter träffa dessa härliga människor ifrån allt från blekinge till ställen flera mil ovanför Gbg.
Det var jättekul att åka med men tyvärr så infann sig inte samma adrenalinkick. Att inte själv hålla i tummarna och känna hästarna ligga på allt mer och att ständigt köra för guld, gjorde att det blev lugnare i magen. Jag har alltid haft en enorm tävlingsinstinkt. Dom som tävlar för att det är kul har jag aldrig förstått mig på, man kör för att vinna! Cimon` som kände igen mina kommandon för att öka fick till slut upp farten och Tina styrde runt dom så bra att det blev en 2.a plats i maraton. Det var riktigt roligt! Cimon´ som tillsammans med mig har vunnit massor. Vi har varit distriktsmästare 3 år i rad, vunnit SM, gått enbet och par, vunnit ponnytrav och galopp med barn, kört brölopp och student, gjort uppvisningar då han kan ligga och stegra på kommando. Ja en riktig superponny är detta med en otrolig meritlista. Det är så roligt att hans karriär fortsätter. Nu tillsammans med en jämnårig ponny vid namn Happy.
Kommer jag själv att börja köra igen då? Jag vet inte. Det suger verkligen i körtarmen. Men hur finansierar man det hela? Ny sele och vagn är ett måste då mina nuvarande ponnyer är d-ponnyer och inte kan ha samma saker som mina tidigare ponnyer. Sen borde man ha en ny bil så man får med sig både vagn och transport, alltså en pickup... antar att det innebär E-kort.... eller att man finner någon groom som kan tänka sig att köra egen bil med släp. Ja det är en stor cirkus men sanningen är att jag har några riktigt fina ponnyer som med rätt inkörning och matchning skulle kunna gå riktigt långt. Det är en lockande tanke. Men än så länge har jag ingen plan. Men så fort ett mål sätts upp så brukar jag kunna ge mig fasen på att nå dit. Så vet ni någon bra sponsor som vill vara med så hojta.
Så än så länge så får jag nöja mig med att njuta av min och Tommys halvblodsuppfödningar som han körde med på Tjolöholm i helgen. Detta ekipaget är riktigt trevligt att se på. Dom är båda helsyskon och är efter Bocelli – Trombon. Tänk att ens uppfödningar har blivit så bra. Ungponnyfinaler i hoppning två år i rad, diplomsto och dessa fina körhästar samt mina härliga ungponnyer hemma som har framtiden framför sig. Det är underbart att vara mig, ska ni veta.
Kram Gittan
